Samtidigt har jag (och många fler med mig) så sakteliga börjat inse det orimliga i detta hysteriska köpande och spenderande. Jag kan inte tala för hur andra tänker, men för mig handlar det dels om att skära ner på kostnader (arbetslös) och ett miljötänk samt en slags växande insikt om att det INTE är den som äger mest som dör lyckligast.
Det handlar om så mycket mera också, det handlar om att jag börjat ifrågasätta ett beteende. Varför shoppar jag? Vad får mig att hela tiden köpa saker och göra om hemma? Vad driver mig till att hela tiden köpa nya saker?
En sak jag konstaterat är att jag åker in till stan och shoppar när jag har tråkigt. Jag fördriver tiden med att gå och strosa på butiker och leta nåt att köpa utan att egentligen ha planerat nåt köp. Och det är en social grej, att träffa nån kompis på stan, fika och gå på stan en sväng och handla tillsammans. Och vem har inte upplevt att när man är lite nere så känns det bättre en stund om man får "fynda" nåt?
För mig innebär det här att ju mer jag funderar på det destu mer inser jag att shoppandet i allmänhet (för mig) ofta handlar mer om att hitta nån tillfällig tillfredsställelse än om att faktiskt ha ett behov av sakerna.
Missförstå mig inte. Det är naturligtvis bra att kunna köpa det man vill ha. Jag tycker t ex inte att mina träningsredskap i mitt pyttelilla hemmagym är varken onödiga eller dåliga köp. Tvärtom - alla saker där är mycket bra köp! Och kläder bör man ju ha, det är liksom inte okej att knata omkring naken av flera olika anledningar. Och självklart ska man ibland köpa nytt till hemmet, eller köpa saker som gör en glad. Bara inte hela tiden...
Och inte för att staten anser att vi ska sätta sprätt på pengarna!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar