Second hand rundorna på tisdagar och lördagar är en sån där rituell grej tillsammans med min gamla far (inte för att han skulle erkänna att han är gammal). Det är något vi gör tillsammans, far och dotter, en stunds umgänge och nöje.
Jag trodde att det skulle bli väldigt frestande ja nästan oemotståndligt att handla grejer när man nu ändå "snubblar" över de där fynden.
Men istället har jag faktiskt börjat granska grejerna med andra ögon redan nu. Min hjärna gör en snabb analys per automatik. Behöver jag den där? Var ska jag ställa den? Har jag någon annan av alla 100-tals prydnadssaker jag köpt framme? Behöver jag en kudde till när jag har fem stycken intryckta i en garderob?
Efter de senaste utrensningarna i klädgarderoben har de kritiska tankarna vaknat till liv även där. Skitsnygg knallrosa tröja, kul med lite färg - men vänta nu, har jag använt de andra knalliga kläderna jag köpte? Jeans kan jag aldrig få för många av, eller? (Jo!) Och den där snygga kjolen - hmm, när använder jag någonsin kjol? Osv.
Oäkta billigt krimskrams är ju snyggt och prisvärt. Eller? Om jag ändå inte kan ha det pga allergi och att allt oäkta ärgar mot min hud - är det nån idé att köpa det då? Kanske är det en dålig affär?
Och så vidare.
Jag upptäcker själv att jag ratar saker utan att ångra mig, utan att sakna dem i mitt hem eller i min garderob och jag kommer inte hem med billiga "fynd" varje gång vi gjort en runda. Och jag känner mig löjligt nöjd med det. Inte bara för att jag sparar pengar utan för att jag så mycket mera uppskattar sakerna jag redan har i mitt hem och för att kreativiteten fått ett uppsving.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar